Efter thaimiddagen var det dags att börja tänka på whiskydrickandet. Vi tänkte på det över en Wild Turkey och en Montecristo samtidigt som vi kollade Champions League finalen på storbildstv:n på en annan restaurangs uteplats. Den låg liksom på vägen... Sex centiliter Wild Turkey, kan det va nåt? Nä, faktiskt inte. Wild Turkey är ingen höjdare. Åtminstone inte den 8-åriga, men nu är den iallafall testad.
Så nu var det väl äntligen dags för den därninga whiskyprovningen, eller? Jo, den här gången hittade vi hem till flaskorna. Nytt i barskåpet sedan sist är Tullamore Dew, Laphroaig 10 och Canadian Club.
Tullamore Dew är tillverkad av Midleton strax utanför Cork på södra Irland, så den har stora likheter med Jameson och Redbreast som också tillverkas där. Den är dock den sämre av de tre. Lite för oljig och lite väl bitter i avslutningen. Den klassiska fruktigheten från Midleton finns här, och det är väl det som räddar Tullamore till en ändå ganska behaglig nivå. Det är en helt ok whisky som är väl värd att prövas om man inte har gjort det innan, men eftersom den kostar ungefär lika mycket som en Jameson så blir mitt tips: Köp Jameson istället. Du får då betydligt mer för pengarna.
Laphroaig kommer från ön Islay längs Skottlands västkust, där destilleriet bor granne med Lagavulin. Jag har aldrig varit någon större fantast av Islay-whisky, men på senare tid har jag druckit dessa ganska ofta och nu fått smak för dem. Laphroaig 10 är en stor whisky trots sin ringa ålder, men ändå ingen tungviktare. Jag hade väntat mig betydligt mer rök, men det gick bra ändå. Förvånansvärt fruktig för en Islay-whisky. Nåja, detta säger nog mer om mina fördomar än om själva whiskyn. Jag får jobba på detta helt enkelt... Den går lös på strax över 400 kr på Systembolaget men finns att få tag på betydligt billigare om man beställer utomlands. Jag tycker nog även bolagspriset är hyfsat prisvärt. Whiskyfinder utfärdar köprekommendation.
Canadian Club var däremot ett ordentligt nerköp. Visst, den var billig, men knappast prisvärd. Ungefär i prisklass med Jameson och Tullamore. Enligt kanadensisk blendtradition så är det en blandning av korn och rågwhisky. Det funkar i andra kanadensare, men inte här. Med mer bitterhet i finishen än ovan nämnda Tullamore sänks slutbetyget ordentligt. Annars var det en ganska behaglig sötma snarare än fruktigheten hos irländarna. Det kunde ha blivit bra. Jag har t ex testat den 6-åriga Canadian Club:en tidigare. Den var mycket bättre. Av vad jag har hört så behöver den lite tid på sig att mogna och att Canadian Club således bara blir bättre med åren. Måste givetvis undersökas framöver... Slutsats: Lägg några kronor extra på en äldre Canadian Club och lämna standardbuteljeringen åt sitt öde.
På det hela taget en trevlig provning och jag ser redan fram emot nästa. The show must go on!
No comments:
Post a Comment