Showing posts with label islay. Show all posts
Showing posts with label islay. Show all posts

Tuesday, July 21, 2009

Kilchoman börjar säljas i september

Kilchoman är ett whiskydestilleri på ön Islay utanför Skottlands västkust. Det är det första nya destilleriet där på över 100 år och i september lanserar de sin nya whisky. Jag vet inte om den kommer att säljas på Systembolaget, men Kilchoman kommer att närvara på Stockholm Beer and Whisky Festival den 17:e september. Garanterat kommer man att kunna smaka den där.
Pressreleasen i sin helhet:
KILCHOMAN TO RELEASE SCOTLAND’S NEWEST SINGLE MALT WHISKY
Kilchoman Distillery, the first built on Islay for nearly 100 years, will release its eagerly anticipated inaugural single malt whisky on the 9th September 2009. Initially bottles will be allocated to 14 key malt markets worldwide as well being available from the distillery shop and via the on-line shop.
Production started in late 2005 and annual production is between 90,000 and 100,000 litres of alcohol; 30% of the spirit is distilled from barley grown and malted at the distillery and the balance comes from the Port Ellen Maltings on the island. The two malts are kept separate during distilling and Kilchoman will release two different expressions of single malt. The majority of maturation (80%) is in fresh bourbon barrels from Buffalo Trace and the remaining 20% in fresh Oloroso sherry butts.
Anticipation of the release has been growing since a bottle from the first cask filled at the distillery was auctioned during Kilchoman’s open day during Feis Ile, the whisky festival in May 2009. A number of collectors and whisky enthusiasts were present for the auction and the bottle eventually sold for £5,400.
The malt has been matured in fresh bourbon barrels and finished for six months in Oloroso sherry butts. In order to maximise flavour and texture, the single malt whisky will be bottled at 46% ABV at natural colour and non chill-filtered.
Tasting notes from Kilchoman Single Malt, 46% from Dr Jim Swan:
Peat smoke and caramel toffee drizzled with rich fruits.
On the nose Kilchoman begins with strong peaty aromas. While many Islay malts are either wood smoke or medicinal or many variations on the theme, Kilchoman has them all. Initial peat smoke reveals an underlying clean medicinal character but rich dark fruits and light citrus lemon and orange follow on. Finally hints of creamy caramel toffees and sultanas fight their way through this complex whisky.
"In the mouth this single malt is remarkably viscous and the peat smoke has to share its flavour with dark fruits, sultanas and creamy toffee in the mid palate. Kilchoman has a long finish, eventually the peat recovers, leaving a clean lingering aftertaste long after swallowing.”
The recommended retail price is £37.00 per bottle.
Anthony Wills, the founder and managing director began the project in the summer of 2001. The company is privately owned with 30 private investors. Wills has worked in the drinks industry for 32 years, firstly in the wine trade, and since moving to Scotland in 1995 he has been involved in the sales and marketing of malt whisky.
Wills commented: “the release of our first single malt is the culmination of a huge amount of hard work and we have strived to produce top quality spirit and fill into top quality wood. The reaction to the various releases of our spirit has been very encouraging and everyone connected with Kilchoman is looking forward to sharing our malt with whisky enthusiasts around the world.”
Kilchoman Distillery will celebrate the launch of the single malt by holding a party at the distillery.

Friday, May 29, 2009

Mer än bara thai

Efter thaimiddagen var det dags att börja tänka på whiskydrickandet. Vi tänkte på det över en Wild Turkey och en Montecristo samtidigt som vi kollade Champions League finalen på storbildstv:n på en annan restaurangs uteplats. Den låg liksom på vägen... Sex centiliter Wild Turkey, kan det va nåt? Nä, faktiskt inte. Wild Turkey är ingen höjdare. Åtminstone inte den 8-åriga, men nu är den iallafall testad.
Så nu var det väl äntligen dags för den därninga whiskyprovningen, eller? Jo, den här gången hittade vi hem till flaskorna. Nytt i barskåpet sedan sist är Tullamore Dew, Laphroaig 10 och Canadian Club.
Tullamore Dew är tillverkad av Midleton strax utanför Cork på södra Irland, så den har stora likheter med Jameson och Redbreast som också tillverkas där. Den är dock den sämre av de tre. Lite för oljig och lite väl bitter i avslutningen. Den klassiska fruktigheten från Midleton finns här, och det är väl det som räddar Tullamore till en ändå ganska behaglig nivå. Det är en helt ok whisky som är väl värd att prövas om man inte har gjort det innan, men eftersom den kostar ungefär lika mycket som en Jameson så blir mitt tips: Köp Jameson istället. Du får då betydligt mer för pengarna.
Laphroaig kommer från ön Islay längs Skottlands västkust, där destilleriet bor granne med Lagavulin. Jag har aldrig varit någon större fantast av Islay-whisky, men på senare tid har jag druckit dessa ganska ofta och nu fått smak för dem. Laphroaig 10 är en stor whisky trots sin ringa ålder, men ändå ingen tungviktare. Jag hade väntat mig betydligt mer rök, men det gick bra ändå. Förvånansvärt fruktig för en Islay-whisky. Nåja, detta säger nog mer om mina fördomar än om själva whiskyn. Jag får jobba på detta helt enkelt... Den går lös på strax över 400 kr på Systembolaget men finns att få tag på betydligt billigare om man beställer utomlands. Jag tycker nog även bolagspriset är hyfsat prisvärt. Whiskyfinder utfärdar köprekommendation.
Canadian Club var däremot ett ordentligt nerköp. Visst, den var billig, men knappast prisvärd. Ungefär i prisklass med Jameson och Tullamore. Enligt kanadensisk blendtradition så är det en blandning av korn och rågwhisky. Det funkar i andra kanadensare, men inte här. Med mer bitterhet i finishen än ovan nämnda Tullamore sänks slutbetyget ordentligt. Annars var det en ganska behaglig sötma snarare än fruktigheten hos irländarna. Det kunde ha blivit bra. Jag har t ex testat den 6-åriga Canadian Club:en tidigare. Den var mycket bättre. Av vad jag har hört så behöver den lite tid på sig att mogna och att Canadian Club således bara blir bättre med åren. Måste givetvis undersökas framöver... Slutsats: Lägg några kronor extra på en äldre Canadian Club och lämna standardbuteljeringen åt sitt öde.
På det hela taget en trevlig provning och jag ser redan fram emot nästa. The show must go on!

Friday, May 15, 2009

Caol Ila är inte så himla dum

Jag bor och jobbar för tillfället i Frankfurt. Därför har jag inte tillgång till whiskyhyllan hemma i Blekinge och urvalet av whiskyflaskor blir således något begränsat. Till alldeles nyligen bestod den av följande:
Min Smokehead drack jag upp och jag bestämde mig för att ersätta den med något annat rökigt. Jag hittade en whiskybutik i Sachsenhausen där de bl a sålde en himla massa specialbuteljeringar från Dun Bheagan. Efter att ha testat några olika whiskies inne i butiken (ja, så funkar det utomlands när man slipper ha med Systembolaget att göra) fastnade jag för en 16-årig Dun Bheagan Caol Ila. Den gick lös på lite drygt 65 euro, men jag tyckte jag hade förtjänat att lyxa till det lite. Det tycker jag oftast...
En kollega på jobbet hade också shoppat lite och köpt en originalbuteljerad 12-årig Caol Ila, så vi bestämde oss för att testa bägge bredvid varandra och kolla skillnaden. Jösses vilken skillnad det var!
12:an var väldigt rökig och spritångorna var väldigt besvärande för näsan. Det hade jag inte väntat mig av en whisky på 43%. Smaken var onyanserad och tråkig eftersom rök och torv tog överhanden på ett mycket aggresivt sätt. Lite citrus gjorde sig förvisso påminnt i eftersmaken, men det var för lite för sent. Detta är Caol Ila:s yngsta rökiga standardwhisky och det märks. Den behöver växa upp lite innan den kan leka med de stora pojkarna. Tyvärr...

Den 16-åriga var betydligt mer mogen och komplex. Röken fanns där förvisso fortfarande, men på ett betydligt behagligare och mer obesvärande sätt. Som om den bara ville markera sin närvaro utan att störa. Trots sina 46% var den betydligt mjukare än jag hade väntat mig och i kombination med bärnstensfärgen hade jag nog gissat på en betydligt högre ålder. Här behövdes minsann inget vatten. Tyvärr var eftersmaken inget vidare. Inte direkt dålig, men i jämförelse med inledningen blev det lite antiklimax. Whiskyn växte och växte, för att helt plötsligt bara ge upp. Kändes som en "halv" whisky ungefär. Helt klart en liten besvikelse.

Attans. Jag fick nog inte så mycket lyx för mina pengar ändå. Det finns betydligt roligare saker i den prisklassen.